Tongångar 1938 i Finland

Hägring 38Året är 1938 och vi befinner oss i Helsingfors. Ute i Europa hörs Hitlers stöveltramp allt högre. Hans tankegångar uppskattas av vissa i Onsdagsklubben. Motsättningarna ökar. Kvar finns också sår från den finska inbördeskriget.  Det är essensen i Kjell Westös Hägring 38.  Det är en mycket bra bok.
Funderingen doktor Lindemark har kring psykiskt sjuka: ”När förvandlas udda och omaka idéer från blott och bart udda till degenererade  och sjuka? ….Men hur ska vi lära oss att förstå var gränsen mellan dem går? Tänk om det inte finns någon naturlig gräns? Tänk om det är vår uppgift att dra gränsen, hur ska vi göra då? Och går det ens att dra en sådan gräns?”  Hans funderingar kan jag dra till en parallell med den aktuella debatten om vem som bestämmer vad en författare får skriva om. För vad är nästa steg? Allt som ”jag” tycker är obehagligt ska inte få finnas? Oroande tycker jag, för var är självreflexionen, självinsikterna? Vad är det som gör att jag inte kan acceptera ”X”?  – ”Och går det ens att dra en sådan gräns?” 
Vad tycker du?

Per WästbergDå är det bättre som Per Wästerberg skriver i Mellanblad  ”Man börjar med att älska någon för det man känner igen, men småningom älskar man också det som förefaller mest främmande. Så öppnar kärleken det djupa igenkännandets grind till det okända.”

Inte ofta man läser böcker som handlar om Finlands nutidshistoria. Senaste romanerna dessförinnan var Där vi en gång gått, Kjell Westö och Okänd soldat och trilogin Högt bland Saarijärvis moar av Vainö Linna.
Har du någon annan att tipsa om?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s