Bönbok för en vän – ett obekvämt porträtt

DidionNär barnen var små och vi hade läst en bok eller tittat på en film, frågade vi ofta – Vad handlade det här om egentligen? Den frågan ställer jag mig tidigt i läsningen av Bönbok för en vän av Joan Didion. Visst, det är 1970-tal, en diktatur i Centralamerika, men som jag ser det är det Grace försök att förstå Charlottes person som är bokens huvudtema. Är det för att hon är i chock när det visar sig att dottern är en terrorist? Är hon en djupt omedveten människa? Är det en bild av en människa som inte lyssnar, som inte verkar förstå någon annan bild av verkligheten än sin egen?  Hur mycket kan vi förstå av en annan människas val av äkta män, bilder av vad som hände/händer? Varför får jag en association till Marilyn Monroe? Grace – konstaterar nådigt – ja ibland cyniskt kring sina medmänniskor när hon skriver bönboken. Jag känner mig obekväm efter att ha läst boken.  –  Och det är ju spännande när böcker är så starka. Tack för tipset, Marianne!

Vad har du läst för bok som lämnat obehags-spår i dig?

Besatta – på trivsamt engelskt vis

bild-2Vad är det engelsmännen har som gör det så trivsamt, lättsamt, spirituellt och trevligt i detta fuktdrypande klimat med gamla mörka stora tegelhus? Samtalandets konst och en klassisk bildning, tänker jag efter att ha avnjutit De besatta av A.S. Byatt, engelsk författarinna. (Hon fick Bookerpriset 1990 för den här romanen). När jag bekantat mig med Prosperina och de övriga gudarna och gudinnorna, väsen och arketyper (jippi för Wikipedia!) som samtliga personer i romanen hänvisar till förstår jag vilken rikedom de har för att verkligen uttrycka vad de känner.
Vad handlar boken om?  En ej så framstående litteraturforskare på en 1800-talspoet finner två kärleksbrev ej avsedda för hustrun. Likt en spårhund nosar han upp mottagaren, en kvinnlig poet, kommer i kontakt med kvinnlig litteraturprofessor, specialiserad på den kvinnliga poeten och sedan flätar romanen sig mellan kärleksparet, deras brevväxling, förälskelse och poem och våra huvudpersoners jakt på vad som hände – genom ett antal brev och dagböcker som givetvis andra forskare vill äga till sina samlingar. Allt medan vi som läsare också får oss till livs bretagnska myter, grekiska gudinnor, okända personer ur bibeln med flera.
Berikande och trivsam är orden för denna roman hittad i källarrummet hos Ord & Bild på Drottninggatan i Stockholm. (En bokhandel man inte får missa när man är i Stockholm).

Ett hus som huvudperson

HemsökelseJenny Erpenbecks roman Hemsökelse, har ett hus som ”huvudperson”. Från det att det byggs, tills det en dag rivs. Från början av 1900-talet till 1990-talet. Vi är i Nordöstra Tyskland och familjen som låter bygga huset är en judisk tygfabrikör. Kriget börjar och en arkitekt knuten till nazisterna övertar det, flyr när kriget förloras, ryssar ockuperar, östtyska staten fördelar boende osv. Trädgårdsmästaren består. Insprängt i tidens flöde är människornas minnen och öden. Korta, starka sekvenser. 177 sidor, danskt band. Läsvärd.
Jag tänkte när jag började läsa att, oh nej ,inte en bok till om krig och elände. Men det här är knivskarpa skärvor i människors liv, Jag heter inte Miriam var ett öde.

Att bära med sig skräckens minnen!

Daschau MiriamEn grå, småregnig oktoberdag förra hösten var jag i Daschau. Fastän barackerna är rivna, allt är rent, snyggt, pedagogiskt och nästan sakralt, tränger sig skräcken lidandet och förnedringen på på en gång. Både i öron, näsor och hjärnor måste en massiv rädsla varit ständigt närvarande.  Jag heter inte Miriam av Maj-Gull Axelsson handlar om en ung kvinna som var där. Beskrivningarna är starka. Jag fryser med henne, lider med henne, känner skräcken med henne. Bara den berör unga människor tänker jag, så de värnar demokratin, visar empati för varandra och skaffar sig kunskaper att säga ”nej tack” till felaktiga  makthavare.  Då kan man också läsa Vi från Jedwabne av Anna Bikont. Ett fruktansvärt dokument över hur polska grannar behandlande sina judiska grannar.

Upplaga noll av Umberto Eco – lägg noll tid!

bild-1Jag som brukar fångas så av hans böcker, Begravningsplatsen i Prag, t ex, var en sådan härlig läsning. Jag blev helt bestört av tragglandet i denna hans senaste roman – Upplaga Noll.

Hela boken är förvisso en rejäl käftsmäll på hur media vinklar nyheter för att främja olika intressen.

En inflytelserik och mäktig man har bestämt sig för att starta en tidning. En tidning vars innehåll ska utöva påtryckning och befrämja hans företagsvälde. Det är diskussionerna på redaktionen och samtalen mellan journalisterna vi får följa genom boken.
Hör här: ” Saken är den att tidningarna inte är gjorda för att sprida nyheter, utan för att dölja dem. Fallet X inträffar, du kan inte prata om det för det besvärar alltför många, så i samma nummer sätter du stora skräckinjagande rubriker: Moder skär halsen av sina fyra barn, våra besparingar går kanske upp i rök, ett förolämpande brev från Garibaldi till Nino Bixio återfunnet, och så vidare, din nyhet drunknar i det stora informationsflödet.”
”Det är inte nyheterna som skapar tidningen utan tidningen som skapar nyheterna.”

Boken känns ”tuggig” med långa konstiga utläggningar och en liten ljummen kärlekshistoria – som – det måste det ju vara med en. Boken berörde mig inte alls. Lägg inte tid på den.

3 sommarböcker för 3 lägen

Fallers stora kärlek1. Den här kan du dela med dig av till kunder, vuxna barn, studenter, värdar eller värdinnor vid grillfester, etc etc. Finns dessutom som pocket nu. En underbar historia med ljuvliga dialoger. Ung man äger antikvariat, tufft ekonomiskt. Möter äldre man och befinner sig snart som chaufför för denne på en resa genom Tyskland (eller är det i sitt inre?) En god bok som levererar överraskningar. Fina personporträtt. Förvånad över att den inte recenserats i våra stora tidningar. En klar kandidat för Årets Guldkorn 2015.  Fallers stora kärlek, Thommie Bayer.

Kaltenburg2. Den här boken kommer att föra dig in i en annan värld. Den kräver koncentration av dig som läsare. Och utspelar sig på olika plan i skiftande tider. Fast inte alls så tydligt som många böcker idag som ”flaxar” mellan personer, tidsepoker och perspektiv. Den utspelar sig i Dresden och hur det var att leva i DDR. Huvudpersonen Hermann Funk utbildar sig till ornitolog, vägledd av fadern. Brandbomberna faller över Dresden den 13 februari 1945. När vi möter Hermann, den framstående ornitologen, ser han tillbaka på sitt liv. Det första jag tänkte när jag läst ut den var – den här måste jag läsa om. I min värld är han en Nobelpriskandidat. Det var i Sara Danius – Husmoderns död och andra texter som jag fann kunskapen om den.  En extraordinär läsupplevelse. Kaltenburg, Marcel Beyer.

Sanningen om Fallet3. Den här boken kan du läsa överallt (förutom att den är tjock och tung, 708 sidor).  Det är en förströelse-deckare, som fängslar dig när du läser, men inte kommer att bråka med dig efteråt. Ung man med författardrömmar, får skrivkramp efter sin första lyckade bok, kontaktar läraren/mästaren för stöd och inspiration. Sen börjar tre separata böcker, alltså den flaxar. Men du har historien klar för dig när du slår igen boken. En riktig ”jag vill bara koppla av”-bok. Sanningen om fallet Harry Quebert, Joël Dicker.
Men kan någon tala om för mig varför amerikanska romaner är på så många sidor? Får de betalt per sida? Eller är det en skröna?

Vilka böcker tänker du läsa i sommar? Mina hittar du här.

Tongångar 1938 i Finland

Hägring 38Året är 1938 och vi befinner oss i Helsingfors. Ute i Europa hörs Hitlers stöveltramp allt högre. Hans tankegångar uppskattas av vissa i Onsdagsklubben. Motsättningarna ökar. Kvar finns också sår från den finska inbördeskriget.  Det är essensen i Kjell Westös Hägring 38.  Det är en mycket bra bok.
Funderingen doktor Lindemark har kring psykiskt sjuka: ”När förvandlas udda och omaka idéer från blott och bart udda till degenererade  och sjuka? ….Men hur ska vi lära oss att förstå var gränsen mellan dem går? Tänk om det inte finns någon naturlig gräns? Tänk om det är vår uppgift att dra gränsen, hur ska vi göra då? Och går det ens att dra en sådan gräns?”  Hans funderingar kan jag dra till en parallell med den aktuella debatten om vem som bestämmer vad en författare får skriva om. För vad är nästa steg? Allt som ”jag” tycker är obehagligt ska inte få finnas? Oroande tycker jag, för var är självreflexionen, självinsikterna? Vad är det som gör att jag inte kan acceptera ”X”?  – ”Och går det ens att dra en sådan gräns?” 
Vad tycker du?

Per WästbergDå är det bättre som Per Wästerberg skriver i Mellanblad  ”Man börjar med att älska någon för det man känner igen, men småningom älskar man också det som förefaller mest främmande. Så öppnar kärleken det djupa igenkännandets grind till det okända.”

Inte ofta man läser böcker som handlar om Finlands nutidshistoria. Senaste romanerna dessförinnan var Där vi en gång gått, Kjell Westö och Okänd soldat och trilogin Högt bland Saarijärvis moar av Vainö Linna.
Har du någon annan att tipsa om?

Samtal 1 i Bokcirkeln

DublineskMurakamiDen här gången är det Elisabet och jag (Karin) som samtalar kring:
Dublinesk, Enrique Vila-Matas
Den färglöse herr Taziki, Haruki Murakami

Elisabet: Det är intressant att båda böckerna vi valt till denna gång tar upp funderingar jag ofta har nuförtiden.
Karin: Hur tänker du då?
Elisabet: Murakamis bok belyser att vi har händelser bakom oss i livet som vi inte förstått, kanske lidit av, men aldrig gjort något åt. På vilket sätt skulle livet ha sett annorlunda ut om vi gjort det? Vila-Matas belyser hur svårt och smärtsamt det är att omorientera sig som människa när man lämnar arbetslivet för gott. Vilken arena kvarstår?
Karin: Just det. Jag kan minnas känslan av att helt plötsligt inte vara önskvärd, inte förstå varför och inte få något bra, eller svar alls. Det intressanta med Murakamis bok var hur språket var så timat med min fantasi och mina bilder av den japanska kulturen. Man håller känslorna inom sig, är artig, men visar inget. Inga utlevande konflikter. Polerat. Och stilen är som den där morgonen i september när det blivit krispigt i luften.
Elisabet: Ja, språket är njutbart i bägge böckerna, om än på olika sätt.
Karin: Det är inte ofta jag stryker under så mycket i en skönlitterär bok. Underfundiga formuleringar, kloka ord, mitt-i-prick meningar. ”Och ännu har ingen lyckats övertyga honom om att det har sin charm att bli gammal. Har det?” Jag var på flera plan samtidigt. I vår hjältes inre värld, fantasier om andra, sökandet efter vem är jag som lämnat min arbetsidentitet bakom mig, hela hans bokvärld. I relationen till hustrun.
Elisabet: Dublinesk tål att läsas flera gånger. Den är inte så lättillgänglig, har många lager och är därför en spännande bok, såväl vid läsandet som senare.
Karin: Och jag tycker om när det blir lässpår. Ska vi inte nästa sommar läsa Ulysses? Vila-Matas bok kommer jag definitivt att läsa om. Den var lysande. Och jag tänker att det blir en extra dimension när man läst Ulysses.

Karin: Jag vet att du också strukit för mycket i Vila-Matas bok. Vilken mening tar du med dig?
Elisabet:Och så var det förtrollade ögonblicket över. Men det hade funnits. Det var faktiskt några sekunder i livets centrum.” Och kanske ”Han drömmer att Google inte vet besked om någonting.”
Karin: För min del får det bli ”Det är lika sant att vi alltid behöver någon när det mörknar som att vi, när dagen gryr, behöver minnas att vi har ett mål kvar här i livet”.

Vad fastnade du för?

Spioner av Marcel Beyer

Spioner, BeyerRedan titeln Spioner, får mig att bli uppmärksam. Och Marcel Beyer kan verkligen skapa stämningar. Han tvingar mig med sitt språk att läsa långsamt. Det händer saker i bisatser som sedan får betydelse.  Den här boken handlar inte om spioner i vanlig mening, i krig eller mot stater eller företag. Här är det 4 barnbarn som aldrig får veta varför Grossvater (mor-/farfar) aldrig hörs av. De hittar ett fotoalbum och börjar fantisera. Och det osagda mellan de tidigare generationerna, skapar grogrund för att fantasierna ska få livets styrka.  Kan absolut läsas som föräldrautbildning eller chefsutveckling.
För om inget sägs, vad är då verklighet, sanning och fantasi. ”Jag vet hur envisa påhittade bilder kan vara, de lägger sig över en sätt att se och i början uppfattar man dem endast som en slöja ….”
Mycket läsvärd.