Elise Karlsson förnyar arbetarlitteraturen

skriver Stefan Johansson i en recension i DN av romanen Linjen av Elise Karlsson.  Efter 40 sidor fick jag nog. Kära nån om den mentala reflexionsnivån inte kommer högre än (Hon kommer första dagen på nytt jobb) ”…, men min klädsel skiljer ändå ut mig. Jag har inte rätt färger för våren, för i år, det är något skevt i längderna också.” Hon himlar med ögonen och tycker saker borde gå fortare än de gör. Suckar och pustar över det mesta och de flesta. Kanske så här arbetsgivare upplever 80-talister? Jag blev helt matt och gladde mig åt att inte vara arbetsgivare. Samtidigt sorgligt att det inte verkar kul med arbete längre. Det här kunde varit en uppsats i svenska på gymnasienivå, ingen högre stilistisk nivå.  Inget att lägga tid på.